blackisthebrightestcolor.blogg.se

Detta inlägg ska egentligen handla om ytterligare en aha-upplevelse, det skulle egentligen skrivits för 4 dagar sedan, men jag känner inte att jag upplevt någon aha-upplevelse och jag har inte känt någon skrivlust överhuvudtaget de senaste dagarna. Det är som om mörkret slukar mig, som om att min hjärna bara vill gå i ide. 

 

Men så hände något idag, på bussen på väg hem från skolan, närmare bestämt. Ingen direkt aha-upplevelse kanske, men något jag känner att jag behöver skriva av mig om ändå. 

 

På bussen sitter jag och kanske fem andra personer. En ung kille (i 20-30 årsåldern) sitter i den främre delen av bussen, och runtomkring mig som sitter i den bakre delen av bussen sitter några medelålderskvinnor samt några barn.

Efter några hållplatser ska en äldre dam med rullator kliva på. Jag märker inget förrän jag reagerar på att bussen stått still längre än vanligt, då jag sticker fram huvudet och tittar mot framdörren. Det enda jag ser är hur rullatorn sticker fram och hur damen kämpar för att kliva på bussen.

Det är uppenbart att hon har svårigheter att röra sig men ändå är det ingen som gör någonting, busschauffören stirrar bara på damen, precis som alla andra på bussen. 

Damen har nu lyckats kliva på och ska ta fram och "blippa" sitt busskort, men när hon står där mitt i gången och letar febrilt efter busskortet i fickan, börjar busschauffören köra vidare och damens balanssinne överger henne, vilket i sin tur gör att hon får sätta sig ner på golvet då hon är rädd för att trilla. 

Det är först NU som någon gör något, den unga killen reser sig och går fram mot damen, hjälper henne upp och för både henne och rullatorn till en säker sittplats. 

När damen sedan ska kliva av ser jag hur hon även då har stora svårigheter att ta sig upp från sätet och av bussen. Jag ser då även att hon saknar hennes högra hand och att hennes vänstra ben verkar stelopererat. Även nu griper den unga killen in, han hjälper henne att resa på sig, bär ut rullatorn ur bussen, går sedan tillbaka in i bussen igen och leder den äldre damen ut ur bussen till hennes rullator. Sedan går han tillbaka in i bussen, vinkar hejdå till damen och sätter sig på sin plats. 

 

Den här händelsen gjorde att jag fick tårar i ögonen, den här händelsen fyllde mitt hjärta med värme, den här händelsen fick mig att tänka.

Varför blir jag rörd av något som borde vara så självklart? Det är väl för fan självklart att damen skulle få hjälp? Det borde varit fler som reagerat och försökt hjälpa henne, inklusive mig själv! 

Har världen blivit så mörk, så fientlig, att sådana här små självklara händelser rör mig till tårar? 

Jag skäms över att jag inte var snabbare på att reagera och att jag inte tog initiativet att faktiskt gå fram och erbjuda min hjälp. 

Jag skäms över att vara en del av den här världen ibland. Den värld som ibland känns så mörk och hopplös. Men så kommer sådana här små glädjeglimtar ibland, sådant som bit för bit återställer mitt hopp igen.